Till exempel, jag förstår inte hur mina syskon fungerar. Alltså om vi börjar med Joakim - han är aldrig hemma och när han väl är det är hans tjej med och då gör han ingenting, bara är på sitt rum utan att behöva hjälpa till ett enda piss... Han bara drygar mot mig, alltså det är aldrig så att han är trevlig mot mig självmant. Utan det är en hat-kärlek mellan oss... Han vill inte vara trevlig mot mig i onödan. Jag själv har gett upp, förut när jag frågade mamma när han kom hem, och hon svarade senare i veckan kunde jag stå och hoppa utav glädje. Nu är det typ "jorden går under" om han kommer hem... Men missförstå mig inte, jag älskar honom fortfarande. Han är trots allt min bror, och även om han absolut inte på något sätt visar det, så vet jag att han finns här.

Sen har vi ju Martin, han är precis som jag om man säger så. Mellanbarnen brukar hålla ihop. Han och jag kan ta långa promenader och bara prata, han är som en bästavän... Han vet precis allting om mig och jag vet allt om han, det är liksom skönt att ha en bror som så. Det är nog bara han som känns som mitt enda syskon, eftersom vi är så lika. Nu måste ni tro att jag bara skiter i mina andra syskon, men jag behandlar dom precis som dom har behandlat mig i mitt liv... Iaf, Martin och jag är tightast. Det är han jag står närmst med, men visst kan även vi ha konflikter. Och det kan vara om precis allt! Men oftast håller dom inte länge alls...

Sen Sara då, henne förstår jag mig inte på. Jag älskar henne mer än allt, och varje gång vi bråkar tänker jag ba: - Hon är den enda systern jag har. Och det funkar, men det är vi som bråkar mest. Fast det kanske beror på att det är vi som är hemma mest... Hon hjälper inte mig någonting alls, med dom här enkla sakerna som att till exempel tömma diskmaskinen (?!). Och så börjar vi bråka över det... Det kan liksom bli värsta fighten att vi verkligen slåss och rivs och allting. Men ändå liksom, så älskar jag henne.
Men hela det här inlägget grundade jag på att jag hörde Sara i källaren med Jocke, och dom har alltid så kul tillsammans och massa. Jag är liksom inte deras syskon?

Jag bara hatar den här situationen som jag har i min familj. Men det är liksom inget som bara jag kan göra något åt, alla i min familj måste göra sin del. Inte lämna allt ansvar på mig, det är alltid jag som ska se till att det ser shysst ut när mamma och pappa kommer hem från jobbet. Och om jag ber mina syskon om hjälp så sitter dom framför tvn tills 5 minuter innan mamma och pappa kommer, då gör dom enbart sina grejer medan jag gör resten. Jag tycker att det suger!

Men oavsett vad jag skrivit nu på ovanstående text, så älskar jag mina syskon. Även om dom nu inte visar att dom älskar mig...



"jag undrar hur världen skulle se ut utan mig.."