Har precis pratat med Katja i telefon i typ en och en halv timme? Typ. I alla fall, så, det var skönt. Det lät ganska konstigt.
Men gillar i alla fall att prata med henne. Eller någon utav tvillingarna över huvud taget. Dom har varit med mig sen "barnsben" haha, så dom vet hur jag fungerar. Vet hur jag tänker, vet vad jag gillar, och känner mig.
Har känt dom sen jag var ca fem år, och har umgåtts med dom ända sen dess, när jag bytte skola vad dom dom enda jag fortfarande höll kontakten med, och OM jag är glad över det!
Behöver liksom inte vara ett djupt samtal eller nåt, för det hade vi inte direkt haha. Men bara att prata med dom, och säga vad jag tycker och bara vara mig, och bara säga sanningen, eller sanningar. Det är skönt. Det är det.


I'm me, and I like to be me.

Ville bara få ur mig det. Nu har jag fått det.
Ni som läste: Tack för att ni tog er tid för min lilla poetiska text här på bloggen.
Seså, nu kan ni återgå till det ni höll på med.

Puss!